Vi i villa, del 1.
D&D har upplevt det första villatraumat. I torsdags jobbade jag hemma och passade då på att glutta på lite lunchteve, som sig bör vid hemmajobb. I min ögonvrå ser jag då något mörkt fladdra förbi i riktning mot köket. Antingen mus eller stor fågelspindel tänkte jag, rent logiskt. Men ingen mus gick att sikta, och fågelspindlar är ju inte så vanliga, inte ens i Stöcksjö så jag släppte det hela. På kvällen satt vi i godan ro och åt middag när vi hör oljud från köket. Och visst var det en mus, satt och sysselsatte sig med nåot på köksön. Men vi lurade ner den i en stor hink och kastade ut den på altanen. Pju sa vi, nu är problemet ur världen.
I fredags hade jag lite yttepytte sovmorgon, men den avbröts abrupt av D som annonserade att det nog finns en till och den försöker gnaga sig in från tvättstugan. Musrackarn gick ju inte att finna och jaga ut så vi fick ta till McGyverskillsen och bygga ett mushinder.
Tjusigt va? Ved ända in i hörnen så rackarn inte kunde gnaga. Sen for jag på Granngården och hängde på låset. Spenderade sammanlagt 700 kronor i ohyresektionen och kom hem med allehanda fällor. Agnade med falukorv och hoppades på det bästa.
Så idag när vi varit ute och vift och inhandlat en metallist till dörren så ställde sig D på lur och lyssnade och visst hörde vi rackaren, men det var ett skrapande ljud. Hmm. Vi vågade oss ut och där satt stackaren i fällan. Och med stackare insinuerar jag att den nu var avliden. Hurra! Må den sista musen vara besegrad. Vi väljer att tro att rackarna tagit sig in genom golvbrunnen som inte hade något lock, och det har den nu. Och dörren är kompletterad med en trapplist i metall så inget mer gnag o hörnen.
Ps. Jag besparar er bilden på den avlidna musen. Men vi har bildbevis. Och ja Helena, det var superkatten som tog den, inte elfällan. Ds.
Detta var då vårt första villatrauma. De som komma skall kommer nog inte att återges lika inlevelsefullt, jag lovar.
I fredags hade jag lite yttepytte sovmorgon, men den avbröts abrupt av D som annonserade att det nog finns en till och den försöker gnaga sig in från tvättstugan. Musrackarn gick ju inte att finna och jaga ut så vi fick ta till McGyverskillsen och bygga ett mushinder.
Tjusigt va? Ved ända in i hörnen så rackarn inte kunde gnaga. Sen for jag på Granngården och hängde på låset. Spenderade sammanlagt 700 kronor i ohyresektionen och kom hem med allehanda fällor. Agnade med falukorv och hoppades på det bästa.
Så idag när vi varit ute och vift och inhandlat en metallist till dörren så ställde sig D på lur och lyssnade och visst hörde vi rackaren, men det var ett skrapande ljud. Hmm. Vi vågade oss ut och där satt stackaren i fällan. Och med stackare insinuerar jag att den nu var avliden. Hurra! Må den sista musen vara besegrad. Vi väljer att tro att rackarna tagit sig in genom golvbrunnen som inte hade något lock, och det har den nu. Och dörren är kompletterad med en trapplist i metall så inget mer gnag o hörnen.
Ps. Jag besparar er bilden på den avlidna musen. Men vi har bildbevis. Och ja Helena, det var superkatten som tog den, inte elfällan. Ds.
Detta var då vårt första villatrauma. De som komma skall kommer nog inte att återges lika inlevelsefullt, jag lovar.
